UTEKLIV

3,5 år sedan ungefär. Jag var så fruktansvärt lycklig att jag ofta tänkte att det kan inte vara rätt att en person ska få vara så här lycklig och snart kommer jag att få betala tillbaka. Det var ju ett tag sedan men jag minns den här känslan väldigt tydligt. Och visst hade jag rätt också :) För det som först verkade leda till ännu mer lycka visade sig ju bli den där kompensationen av olycka som jag gissat att ödet skulle kräva mig på  för att få jämvikt. För som vi fått lära oss på fysiklektionerna. Universum strävar alltid efter jämvikt. Okej jag vet att det är lite töntigt att se såhär på livet men jag tycker att det är lite komiskt och jag gillar att tro på ett det finns ett öde eller nån slags högre makt eller vad vi nu ska kalla det. 

 

Hej bloggen, min mamma klagade på att jag inte bloggat på så länge så jag tänkte göra ett försök. Det har hänt lite saker sedan sist. Jag har blivit färdig ingenjör, börjat jobba på mitt gamla jobb igen, flyttat till ny lägenhet och så har jag blivit singel. Jag har också varit ute massor med båten, slutat vara livrädd för att gå på grund och skaffat mig en klart godkänd solbränna. Livet känns rätt gött just nu, framtiden är inte på nått sätt utstakad och jag är fri att göra vad bara jag själv vill. Rallysuget är tillbaka, min livsglädje är tillbaka!            

Rapportarbetet har fortsatt även idag.Framsteg med min disciplin. Jag skriver faktiskt nått när jag väl lyckas placera stjärten framför datorn. Har kommit mer än halvvägs, kanske mycket mer. Det svåra är att veta hur mycket man ska skriva, vad man ska skriva om. Vad är viktigt? Jag har försökt att gå ut väldigt basic för att alla ska fatta. Jag vill ha det så när jag läser. Så att jag hajjar. Vet att vissa är tvärt om, vill inte ha info på en 3-årings nivå. Men jag vill det och det är MIN rapport. Jag är så glad att jag gör det här arbetet på egen hand. Första gången tror jag under hela min studietid som man får göra nåt eget. Annars är det bara en massa kompromisser hela tiden och det blir aldrig som det ser ut inuti mitt huvud. Bittertanten har talat. Faktum är att det känns som att jag går runt med ständig PMS. Vet inte varför jag blivit en sån här surtant som jag är. Kanske beror det på alla krav från alla håll, kanske främst mina egna. Att försöka få dom man älskar att må bra utan att lyckas. När det man gör aldrig räcker till. Det är så svårt att tänka på sig själv i första hand när det finns personer i ens omgvning som man tycker så mycket om. Det är ofta de personer man tycker mest om som får en att må som dåligast. Varför är det så egentligen? Varför kan jag inte bara få vara lycklig? Dumma värld.   

 

Idag är det valborg. Normalt är Johnny och jag så tråkiga och lägger inte ner någon större energi på högtider. Fel tycker jag. Jag tycker om att klä upp mig. Bjuda på fin mat på ett snyggt dukat bord. Högtidlig stämning. Tända ljus. Om man är hemma. Annars kan man ju ta och gå ut. Dansa som förr i tiden, nått spontant häng med sina vänner, grilla i naturen, vin i trädgårdsföreningen eller vad som helst.

 

Saknar det som var för några år sedan. Exempel kollektivet SMASK. Uppskattade det inte tillräckligt mycket då, nu skulle jag göra mycket för att dra tillbaka klockan. Hade för mycket med mitt intresse då, tiden räckte inte till för att uppskatta andra saker. Herre gud vad jag har prioriterat bort mina vänner för mitt intresse och ändå så fanns de alltid där för mig när jag som bäst behövde dem. Jag är tacksam även om jag är sämst på att visa det.

 

 

Idag begav jag mig tillbaka till Viken. Tanken var rapportskrivning men jag hamnade i vedhögen istället. Hela dagen. Det här är sjukt och jag ogillar att säga det men jag har börjat gilla vedhögen. Det är avstressande att hålla på där. Använda hjärnan för att inte bli krossad av stockar istället för att tänka deppiga tankar. Sen så är det också en bra ursäkt för att slippa rapportskrivandet, mindre bra hmm fy. Kvällen bjöd på färgning av hår. Snälla mamma ställde upp och hjälpte mig. Så nu är jag rödhårig igen, gillar den färgen! Imorn bär det troligtvis av för att kika på ett objekt som jag är sugen på. Hoppas att allt stämmer för då får den följa med hem :) :) 

Sisådär för första gången på väldigt länge så har jag haft en anledning till att piffa till mig lite. Ska på ett event med Academic Work ikväll och stilla min framtidsångest. Academic Work var de som rekryterade mig till Securitas Direct för lite mer än 2 år sedan. Jisses vad tiden går fort. Jag är lite sugen på att bli antagen till något traineeprogram någonstans så ska fråga lite om det har jag tänkt. Hoppas på en trevlig kväll!    

Våren är här, snön har nästan smält bort, vedkapningen är i full gång. Ja och så var det ved. Jag hade nästan igår kommit över mitt hat för ved. Plötsligt var det lite skönt att ställa sig i vedhögen istället för att svettas över en rapport som inte vill ta form. Tills jag fick x antal kilo stock över mig. Stockjäveln träffade vänster knä, vänster axel, smeke mitt näsben och slog mig totalt i backen. Idag: ont som fan, mer blåmärken på den redan halvblåa armen, jävligt ont i axeln, tejpat knä och öm näsa. Fast det har inte hindrat mig. Den där satans vedhögen ska bli klar idag. Ikväll är planen att gå ut och dansa. Kroppen säger nej men det blir nog att trycka i sig 7 ipren och köra på ändå. Inte ska ett träd få hindra mig från att ha kul. Inte.

Idag har jag varit med om en coloskopi på sjukhuset i Norrköping. Alltså det var inte jag som de utförde undersökningen, jag var där med en person som betyder väldigt mycket för mig och jag fick av någon konstig anledning vara med och kolla. En coloskopi går till så att man undersöker tjocktarmen med en kamera som förs in genom ändtarmen. Patienten är vaken men får lugnande. Så här i efterhand gick det bra. Men det gjorde ont och att sitta bredvid och höra nån man tycker om ha ont gör så ont även i mig. Sköterskan kollade på mig och undrade vem som mådde värst egentligen. Sa att jag kunde gå ut om jag ville. Antar att hon inte ville ha en avsvimmad person att ta hand om också. Men jag klarade det. Så nu har jag sett en tarm invändigt live på färgtv. Det som var mest obehagligt var att de gav lugnade medel som man kunde glömma att andas av. Jag satt och stirrade som en galning på siffrorna med puls och syresättning och fick hjärtat i halsgropen flera gånger när de sjönk. Med lite syrgashjälp så löste det sig i alla fall och värdena blev bra igen. Det komiska är att den som har fått det här lugnade medlet inte minns så mycket av vad som hände. Bra iförsig. Men jag kommer aldrig att glömma. Om jag måste göra en sån här undersökning kommer jag att dö av rädsla. Hoppas jag aldrig behöver det.

Min vänstra arm har bristfällig funktion för tillfället. Anledningen är att igår på vc så skulle jag ta blodprov och sköterskan råkade pricka en nerv. Var ju där för att jag har en fot som krånglar. Angående den så är det troligtvis en nerv som är i klärm eller retad. Kombinationen mycket träning och högt fotvalv har troligtvis orsakat detta. Fick remiss till ortopedtekniska för att få nya ilägg som kanske kan hjälpa, har bestämt mig för att testa för annars måste fossingen opereras och det vill jag helst inte. Ska också på röntgen för att dubbelkolla att det inte är någon gammal skada som ligger och spökar, såsom benbrott. Men det kan jag inte tänka mig, man kan väl inte bryta saker utan att märka det? Det gör väl skitont tycker jag. Sen så kan man få ont i foten vid b-vitaminbrist sa doktorn.          Så därför fick jag ta massa blodprov i armen och det var då nålen hamnade i en nerv. Ajaj. Efter det tog jag TBE spruta också, långt upp på överarmen. Det gör att även överarmen och halva axeln är öm som fan. Så därför är hela min vänstra arm defekt. Ikväll blir det dans på Borgen, en satans tur att det inte är högerarmen som är ur funktion alltså!

För 2 veckor sedan, kanske lite förhastat så sa jag upp min lägenhet. Kändes skitbra, nystart och nya möjligheter. Jag har gjort så ett par gånger. Sagt upp min bostad utan att ha fått tag på en ny. Tänkt att "det löser sig alltid" och det har det alltid gjort. Men nu har jag fått lite småångest. Blev några dagar efter klart att jag ska börja jobba från den 10 juni i Linköping och den 30 juni har jag ingenstans att bo. Det är klart att jag alltid kan få en korridor i ryd eller så, men det vill jag ju inte. Men det är spännande att leva lite farligt, i värsta fall så får jag väl bo i husbilen ;) Fast planen är ändå att flytta tillbaka till flamman. Var ca 2 år sedan jag bodde där nu och jag har ingen aning om varför men det var den absolut lyckligaste tiden i mitt liv. Tror inte att det berodde på att jag bodde just där men en början till att bli så lycklig igen får vara att återställa miljön jag hade då. Det kommer bli typ exakt som det var då. Bor på flamman, ska börja jobba på ett "nytt" jobb (företaget jag jobbar på har delats upp och vårat team har precis flyttat), det är sommar, jag dansar igen. Faktum är att jag tror att det viktigaste är att jag börjat dansa igen och ingen eller inget ska få ta dansen ifrån mig någon mer gång. 

Idag fyller jag 24 år. Det året ska jag se till att det blir bättre än föregående. Jag ska bli min egen lyckas smed! Har jobbat halvdag idag och nu ska jag sätta mig i bilen och åka till Linköping för att säga upp lägenheten där. Jag har också anmält mig till en ny salsakurs och tackat ja till att komma tillbaka till mitt gamla jobb när jag är klar med examen. Jag ska tänka på mig själv och göra det jag vill!m

 

 

 

Äntligen har jag fått tummen ur röven och ringt till vårdcentralen för att försöka få en remiss till en idrottsläkare för min krånglande vänsterfot. Det var i somras som den började bråka med mig. Utan anledning svullnade den upp och blev megastor och ibland värkte den. Jag gick till vc och fick en riktigt klipsk läkare som hävdade att det var för att jag "gått i skogen" som den var svullen och "när man inte är van att gå i skogen så stukar man sig". Försökte förklara att jag alltid går i skogen men fick inget gehör för det. Fick åka hem med några antiinflammatoriska tabletter som fixade ner svullnaden temporärt. Tyvärr var jag så trött på dåliga läkare då att jag struntade i att gå dit igen. Sen blev det höst och foten gjorde ont och var alltid lite svullen. Jag kom inte i mina salsadansskor, vid belastning domnade halva foten bort och jag valde att sluta springa och börja att bara köra spinning och simma istället. Men för ett par månader sedan så tänkte jag att nu har nog foten läkt av sig själv så nu kan jag börja springa igen. Nej, det gick inte. Foten sa ifrån. Droppen som fick bägaren att rinna över kom när jag började gå ut och marchträna med mina vandringskängor och foten började bråka även där. Så idag ringde jag till vc och fick en tid och denna gången ska jag tvinga mig till en remiss till en idrottsläkare eller ortoped för jag måste ha en fungernade fot om jag ska kunna hålla på med allt jag tycker är kul att göra.

Det var här det hände nått med foten första gången. På Harstena.

 

Influensa och någon otrevlig följdsjukdom har gjort att jag varit hemma i en hel månad nu. Av den tiden spenderade jag 5 dagar på sjukhus. Efter att ha legat hemma med 40 graders feber i mer än en vecka var jag så däckad att jag knappt kunde ta mig till toaletten. Då körde mamma ner mig till vårdcentralen där de tog ett blodprov. Deras maskin kunde mäta snabb sänka (crp) bara upp till 160 (under 10 ska det vara om man är frisk) och slog i taket av mitt blod. Så det blev en färd in till akuten. Väl där fick vi gå före alla som satt och väntade och det kom olika sjuksköterskor som tappade mig på massor med blod och gjorde ett riktigt obehagligt näsprov där man körde ner något som såg ut som en diskborste genom näsan ner till svalget. De kunde mäta upp att mitt crp var över 300. Jag hade knappt kunnat äta och hade druckit dåligt under veckan så jag fick näringsdropp och ganska omgående fick jag också antibiotika intravenöst. Den natten blev jag kvar på akutvårdsavdelningen. Dagen efter blev det lungröntgen och bihåleröntgen och mer antibiotika och jag flyttades till infektionsavdelningen. Allt såg bra ut på röntgen så de hittade aldrig vad det var som gjorde mig så sjuk. Jag låg där i 4 dagar och efter massor med antibiotika så började mitt crp sjunka i alla fall. Jag fick åka hem och fortsätta att äta antibiotika i tablettform. Magen blev helt förstörd, illamående och diarre varade i en vecka tills jag slutade med tabletterna. Nu mår jag mycket bättre och orkar mer och mer. På fredag ska jag till vc och ta ett sista blodprov för att se så att mitt crp förhoppningsvis är normalt igen. Så jag har mått riktigt dåligt fysiskt men under den här tiden har jag haft mycket tid att tänka på vad det egentligen är jag vill med mitt liv.

 

Jag sluta deppa och göra det JAG vill (som att bestiga K2). Fortsättning följer...