UTEKLIV

Idag har jag varit med om en coloskopi på sjukhuset i Norrköping. Alltså det var inte jag som de utförde undersökningen, jag var där med en person som betyder väldigt mycket för mig och jag fick av någon konstig anledning vara med och kolla. En coloskopi går till så att man undersöker tjocktarmen med en kamera som förs in genom ändtarmen. Patienten är vaken men får lugnande. Så här i efterhand gick det bra. Men det gjorde ont och att sitta bredvid och höra nån man tycker om ha ont gör så ont även i mig. Sköterskan kollade på mig och undrade vem som mådde värst egentligen. Sa att jag kunde gå ut om jag ville. Antar att hon inte ville ha en avsvimmad person att ta hand om också. Men jag klarade det. Så nu har jag sett en tarm invändigt live på färgtv. Det som var mest obehagligt var att de gav lugnade medel som man kunde glömma att andas av. Jag satt och stirrade som en galning på siffrorna med puls och syresättning och fick hjärtat i halsgropen flera gånger när de sjönk. Med lite syrgashjälp så löste det sig i alla fall och värdena blev bra igen. Det komiska är att den som har fått det här lugnade medlet inte minns så mycket av vad som hände. Bra iförsig. Men jag kommer aldrig att glömma. Om jag måste göra en sån här undersökning kommer jag att dö av rädsla. Hoppas jag aldrig behöver det.