Jag sitter här i min lägenhet och är lite euforisk. Flyttkartonger på rad, snart flyttar min syster härifrån. Inte för att jag har något emot henne men 2 pers på 23 m^2 kan döda humöret för vem som helst. Så snart får jag ha lampan tänd hur länge jag vill, sova utan att bli väckt av nån annan än mig själv, mer plats i garderoben, städa upp skiten efter bara mig själv, ta hem one night stands :)
Jobbar hela jul mot att vara ledig 7 dagar sedan utan att slösa semesterdagar. Bra bra, semester ska tas ut på sommaren då det är varmt och man kan åka båt. Kommer ändå hinna åka till viken imorn och ha lite julmys och äta julmat. Påtal om julmat. Ser fram emot det för att jag älskar julmaten. Kött, kål i olika former, ägg, lax, avokado... bra mat säger jag och så jävla gott. + rödbetssallad såklart (inte lika bra). Men för att säga emot alla som gnäller över att de mår dåligt av julmaten, min mage mår riktigt bra över jul!
3,5 år sedan ungefär. Jag var så fruktansvärt lycklig att jag ofta tänkte att det kan inte vara rätt att en person ska få vara så här lycklig och snart kommer jag att få betala tillbaka. Det var ju ett tag sedan men jag minns den här känslan väldigt tydligt. Och visst hade jag rätt också :) För det som först verkade leda till ännu mer lycka visade sig ju bli den där kompensationen av olycka som jag gissat att ödet skulle kräva mig på för att få jämvikt. För som vi fått lära oss på fysiklektionerna. Universum strävar alltid efter jämvikt. Okej jag vet att det är lite töntigt att se såhär på livet men jag tycker att det är lite komiskt och jag gillar att tro på ett det finns ett öde eller nån slags högre makt eller vad vi nu ska kalla det.
Andra saker jag funderar på är hur lögner kan påverka en annan människas liv och orsaka så stor skada. Jag har inte riktigt fått klart för mig om lögnerna bara var egoistiska impulshandlingar eller om de var planerade. Jag skulle vilja berätta hela historian någon gång, vi får se om jag kommer att göra det.
Vet ni vad jag gjorde i tisdags? Jo när jag var och tränade så kände jag mig så sjukt jävla pigg och stark så jag körde samma pass som jag körde innan jag blev sjuk förra gången i mars då jag hamnade på sjukhus med influensa och andra galna symptom. Det tog mig då 6 månader innan jag blev helt frisk igen, det vill säga innan jag orkade träna som vanligt. Ja, först orkade jag ju inte ens cykla till jobbet utan att närapå svimma. Rallytävlingarna under hösten funkade ju sådär. Vi har för all del gjort rätt så bra resultat men min känsla när vi kommit i mål har varit allt annat än bra. Hög puls och helt slut i armarna. Wtf liksom man blir ju sjukt deprimerad över vad som kan hända med kroppen.
Men dom sista 3-4 månaderna nu har varit toppen. Jag är på god väg att orka lika mycket som innan jag blev sjuk, både styrke och konditionsmässigt! Så vad gör jag då, jo jag kör det där underbara maxpulspasset igen. Mitt oturspass. Och nu ligger jag här och är sjuk. I onsdagsmorse kände jag precis samma symptom som dagen efter förra gången. Jag började nästan tjuta och blev skiträdd. Nu har det gått några dagar och jag känner att det är iaf inte samma som förra gången, det verkar bara vara en vanlig förkylning. Tack gud för det. Men en påminnelse till mig själv. Jag ska inte göra om detta på ett tag, hur skön känslan än är just för stunden.
Jag heter Maria Andersson och har en stor önskan om att en vacker dag bestiga K2. På min fritid kör jag rally, fystränar, dansar eller lever friluftsliv. Min blogg handlar om min vardag och vägen till K2.
